Kollektivtrafik är en viktig funktion i samhället med hög prioritet när det gäller att upprätthålla verksamhet i kristider. Inställd kollektivtrafik skulle ge stora konsekvenser för samhället. VTI har genomfört en studie om bussförares upplevelser i samband med pandemin och hur deras arbetsmiljö påverkades, vilka bedömningar och avvägningar som gjordes för att minska risken att förare skulle bli smittade.
I rapporten ”Covid-19-pandemins konsekvenser för bussförare i lokal och regional kollektivtrafik - Resultat under pågående pandemi” redogörs resultaten från en studie finansierad av AFA Försäkring där docent Anna Sjörs Dahlman, senior forskare Christina Stave, forskningsassistenterna My Weidel och Kristina Larsson samt forskningschef Anna Anund, samtliga på VTI, har undersökt hur arbetslivet, arbetsmiljön och hälsan hos bussförare har påverkats av pandemin och hur den skulle kunna påverkas av framtida pandemier. I studien är fokus på bussförare, men även regionala kollektivtrafikmyndighetens (RKM) och trafikföretagens erfarenheter ingår för att få en bred bild av förarnas situation.
Det stod klart tidigt under covid-19-pandemin att en fungerande kollektivtrafik är avgörande om samhällsviktiga funktioner, som till exempel sjukvården, ska kunna fungera. Samtidigt rapporterade Folkhälsomyndigheten att vissa yrkesgrupper hade ökad risk för smitta. Buss- och spårvagnsförare hade 4,3 gånger högre risk att insjukna i covid-19 jämfört med andra yrkesgrupper. Under pandemin var kollektivtrafiken i största möjliga mån i drift, samtidigt som förare och skyddsombud uttryckte oro för att förarna inte var tillräckligt skyddade och riskerade att smittas.
Det är välkänt att bussförare har en arbetsmiljö som, redan innan pandemin, var utmanande. Arbetstiderna för en bussförare i stadstrafik är ofta krävande och kan leda till sämre hälsa, stress, dålig sömnkvalitet och begränsat socialt liv. Hot och våld är vanligt förekommande och kan leda till ökad stress. Bussförare lider oftare än genomsnittet av diabetes, sömnapné, hjärt- och kärlsjukdomar. Det är även mycket vanligt med högt blodtryck, fetma, rökning och högt kolesterol, flera av dessa listade som kända riskfaktorer för allvarlig covid-19. Sociodemografiska egenskaper som att vara man, låginkomsttagare, lågutbildad och invandrare från ett låg- eller medelinkomstland är vanliga hos bussförare och förknippas i Sverige med ökad risk för dödsfall i covid-19.
Att studera bussförares faktiska och upplevda risk för att insjukna i covid-19 och att utreda hur virusutbrottet påverkat säkerhet och trygghet på arbetet är viktigt. Datainsamlingen sker i två omgångar. Rapporten avser den första omgången, som genomfördes hösten 2020 till våren 20212. Den andra omgången pågår under hösten 2022 och slutrapporten kommer under hösten 2023. I denna första del gjordes datainsamlingen med webbenkäter och genom intervjuer med bussförare, trafikföretag och RKM. Blodprovstagning och antikroppstest genomfördes för att avgöra om förare har haft covid-19.
Hittills har 580 bussförare deltagit i någon del av studien. Antikroppstesterna visar att en stor andel av bussförarna smittats av covid-19 fram till maj 2021. Forskarna kan inte se att sociodemografiska faktorer förklarar det stora antalet smittade. Under första vågen angav 46 procent av förarna att de oroade sig dagligen för att smittas, under andra vågen sjönk siffran till 39 procent. En rad smittskyddsåtgärder infördes i kollektivtrafiken, stängd framdörr på bussarna var den vanligaste åtgärden, vilket bidrog till en tryggare miljö men också en förändrad yrkesroll med den inte alltid positiva följen att det blev mindre social interaktion. Att förare upplever att de utsatts för stora risker i samband med covid-19-pandemin, kan resultera i att de inte är beredda att fortsätta som förare. För att undvika detta, då det redan råder stor brist på förare, krävs riktade insatser och i synnerhet insatser som förbättrar arbetsförhållandena och ökar attraktiviteten för yrket.
– Många aktörer saknade ordentligt beredskap för pandemin. Det skulle underlätta för kommande kriser om beredskapen förbättras så att skyddsåtgärder kan sättas in vid rätt tid och att ansvarsfördelningen mellan olika grupper blir tydligare. Nu är ett bra tillfälle att skapa krisplaner och ta del av erfarenheterna hos olika aktörer, säger Anna Sjörs Dahlman.
